Svenska Kyrkan kan väl besöka Irak

Vi tog oss en tur på stan idag och försökte även att intervjua det kaldeéiska partiet angående det våld som den irakiska säkerhetstjänsten säger ska öka nu under valets upptrappning, det gick inte så bra men vi hamnade på ett annat stickspår.

En man som stod och krattade en kyrkogård ville vila med oss på vår parkbänk som vi pausade på. Han öppnade sig rejält och pratade mycket om sin familj och sitt öde. Jag upptäckte ganska tidigt att han levde i misär och att han kände sig liten.
I Bagdad levde han lyxigt på 506 kvm, i sin trädgård odlade han olivträd och paprika. Hotbilden mot de kristna som ökade fick honom att sova dåligt men han valde att stanna.
Varje dag så kunde han från sitt hem bevittna 2-4 bilbomber längs den stora motorvägen som passerade hans trädgård, de återkommande bomberna riktade sig mot amerikanska trupper. Inte långt från sin bakgård utspelades alltså ett krig.
En dag så sprängdes delar av hans hus. Då valde han att fly.
En hemlös familj lever idag i hans hus för att hålla tjuvarna borta. I Ainkawa är han vaktmästare.

För några dagar sedan så hörde Sydsvenskan av sig och vi gör ett sista arbete för de nu. Eller just nu dricker vi vin från en assyrisk butik, men imorgon jobbar vi på reportaget igen.
Det är ett personporträtt på en flykting vi gör. Vi träffades i en kyrka efter Gudstjänst, efter att vår tolk i arameiska hjälpt oss att lokalisera de så följde vi med de hem i deras nya hem i Ainkawa.
De var verkligen fattiga och hade flytt från Mosul till Bagdad och därifrån till Kirkuk. Nu hittade de äntligen sin frizon i Kurdistan och här har de valt att stanna. ”Om det blir krig här så vet jag inte om vi orkar fly” säger mamman i familjen.
Imorgon ska Christoffer dit tidigt på morgonen och fotografera på nytt.
Det är sällan jag möter så här, från hjärtat nu, fantastiska människor som vandrar med öppna sår men ändå väljer att pilla i de och samtidigt försöka bjuda på allt de har trots att de knappt äger något. I varenda hörn av huset fanns kors och bilder på moder Meryem.
- Jag vill bara vara kristen. Xalas.

En man från en annan kyrka ville hälsa Sverige något:
Vi utrotas i Irak. Jag levde gott i Mosul men jag lämnade allt där. Nu försörjer jag flera människor. Svenska kyrkan kan väll hälsa på?

Idag fick jag se något jag aldrig någonsin fått uppleva, en Gudstjänst med så många människor så att folk köade utanför. När vi pratar med människor så finns det två återkommande böner som de ber, en för sin säkerhet och en för sin framtid.

Bilder

Christoffer publicerar bilder i sin blogg. Kolla in honom.

Inga misstankar mot oss längre

Helt mör och utsliten är jag nu efter en väldigt lång och stressig dag. En 10 timmars dag med alla dystra historier om flykt och död känns oändliga, att arbeta med andras känslor och sina egna efter att man lyssnat klart är en så tungdragen last.

Efter att ha planerat ihop de sista dagarna här så lyssnade jag på en kurdisk flykting från Mosul. Han försörjde sin familj eftersom att hans far låg på sjukhus och allt som fanns kvar av hans moder var en hög kött och blod efter en bilbomb i Mosul. Han försörjde två yngre bröder och sin far.
Jag kan inte föreställa mig att vara 12 år och försörja tre personer. Inte heller gick han i skolan.
Jag frågade Ahmed, som han hette, vad han ville bli när han blev äldre:
”Jag vill bara att fler köper mina tuggummin.”

Vi träffade sedan upp vår tolk i arameiska, Majid, och pratade i en av Ainkawas lyxigare ytterområden där KRG investerat en hel del för att bygga lägenheter åt flyktingar.
Jag tappade hakan. Det var, utan minsta överdrift, det absolut lyxigaste flyktingområdet jag sett i hela mitt liv.

Jag och Christoffer gjorde ett hembesök hos en assyrisk familj från Bagdad för att samtala med de om deras framtidsutsikter och förhoppningar om valresultatet om några veckor. Deras precis som tusentals andra familjers liv svävade i fara efter att terroristerna börjat förfölja och döda de kristna urinvånarna.

Efter flera besök och samtal så hamnade vi i en trång och varm kyrka i centrala Ainkawa. Fader Sabri banade vägen för oss och la till ett gott ord om ”de svenska journalisterna” under Gudstjänsten så för första gången intervjuade vi folk i kyrkan som inte gav oss kalla handen (med all rätt är många misstänksamma!).

Det blev jobbigt när att en kvinna ville att vi ”från Europa” skulle göra ett reportage om att hon våldtagits så att en rättegång kunde fälla mannen. Det var tungt att försöka fortsätta intervjua folk när hon i desperation bad mig att skriva om henne.
Jag vet fortfarande inte om jag gjort rätt eller fel, men jag tog hennes nummer och skulle se vad jag kunde göra för henne. Hjälp mig finna ett svar.

Christoffer hann precis lyxa till det för sig själv och duscha för första gången på tre dagar. Vi har verkligen prioriterat bort alla våra mänskliga behov för att hinna med allt. Vi äter i snitt frukost och sedan får vi i oss kaffe vi de besök vi gör. Det blir lätt så att man även
glömmer sig själv när man talar med personer som fortfarande inte är rehabiliterade från den död de upplevt.

Jag ska försöka ta mig till T-Bar för en afterwork öl för att smälta den här tunga dagen.

Er vän i Ainkawa, Kurdistan (Irak).

En inspirerande kaos fredag

Som ni kanske känner till så dödades 30 människor i södra Irak tidigare idag, det märks inte alls av här i den norra delen. Det är inte ens en snackis här!
Folk är väl härdade och trötta på mediernas bodycount, härifrån känns södra Irak ligga på andra sidan världen.

Jag har nog aldrig varit med om regn, snö, solsken och ordentlig kyla på en och samma dag. Men det händer väll bara här i Kurdistan som mycket annat, på gott och ont.

Regnet blev det första hindret, sedan folket som visar en enorm misstänksamhet mot folk utifrån. Men man måste förstå varför de gör det också.
En av de som vi konverserade med var en man som flytt Mosul. Han blev mer lycklig när jag sa att jag förstod varför han var obekväm än när jag och min fotograf gick därifrån.
Det har vart en lång dag som bestått av för många omöjligheter.

Efter en massa spring så tog vi oss i kragen och besökte en katolsk präst vid namn Fader Sabri. Om honom har jag mycket bra saker att säga om, hela han var så inspirerande.
- Vi hade en vän här i närområdet som var armenier. Precis som dig var han armenier från Kurdistan i Turkiet. Han hade flytt hit och adopterats av kurder efter folkmordet, kurder hade förföljt honom men kurder tog även hand om honom. Han levde länge här i Hewler (Arbil) och blev något av en figur i området, han gick nyligen bort.

Fader Sabri hade mycket att säga om Sverige också:
- De har tagit emot många kristna från Irak men även skickat hem de mot en säker död. Sverige har välsignats. Synd bara med ensamheten som många lever med i ert land.

Jag tog chansen och ställde en kritisk fråga om den kurdiska regeringens behandling av de kristna i irakiska Kurdistan.
Är det verkligen bra här? Det finns krafter som säger annat? Hur motarbetar regeringen er?

- Kurder är muslimer. Men inte som alla andra muslimska grupper. De respekterar oss och motarbetar oss inte. Som du känner till så fanns det även kurdiska klaner under folkmordet (år 1915 i Turkiet) som dödade oss, men fler räddade oss. Jag hoppas du förstår mig?

- Fader, jag förstår dig. Men historien sårar mig inte. Min kurdiska släkt har räddat kristna, svarade jag.

- Då förstår vi varandra. Men det finns de som inte förstår oss. Vi är i en annan del av Kurdistan nu än den du kommer från (dvs Turkiet) och kurderna är välsignade, de förstår oss. Den kurdiska regeringen har gjort mycket för oss och de respekterar vår religion och vår kultur. Här lever vi bra.

Efter mötet med honom så kunde vi komma fram överallt, i denna del av världen så kan man inte röra sig en meter utan de rätta personerna att referera till. Tyvärr.
Jag ska försöka besöka de assyriska och kaldeéiska partierna i området om jag får tid för att se hur de ser på saken.

Vi hann bland annat med att, hör och häpna, besöks en koreansk katolsk Gudstjänst på engelska i Mar Eli. Senare så ska jag försöka ladda upp en ljudfil som innehållrt rn vacker Amazing Grace version som de framförde.

Nu har jag och Christoffer (som redigerar en hög med underbara bilder som han tagit i Mar Yusif) fått en del trevliga mail i inboxen som helt klart kräver att vi tuffar till oss så att vi kan pressa schemat ännu en gång.

Fortsättning följer, gott folk!

Uppdatering:
Det är ju fredag och då måste man lyxa till det så jag köpte en armenisk sallad på en assyrisk restaurang och rörde mig sedan hem.

På vägen såg jag att en liten spritaffär sålde min favoritöl, Efes Pilsen, så jag stannade för att plocka upp en öl att dricka med Christoffer på ”kontoret”.
Ägaren började prata engelska med mig men jag svarade på kurdiska.
Han svare med att sägs att han bara pratar ”Mesihiyekan Kurdi” (kristen kurdiska).

- Du pratar inte kristen kurdiska, du pratar nordkurdiska!

- Ja! Jag är från turkiska Kurdistan. Här brukar jag säga så för att ingen här är så duktig på kurdiska, då är nordkurdiska ännu svårare för de att förstå. Efter folkmordet på vårt folk (kristna gupper bla assyrier) i Turkiet så flydde jag till iranska Kurdistan till staden Urmiye, du vet ju hur det ser ut med den islamiska regimen där sedan -79. Jag flydde därifrån hit (Ainkaw), jag har bestämt mig för att stanna här. Nu när jag tänker på det så har jag bott i tre av Kurdistans fyra delar. Bara en kvar nu!

Han fick min Efes att smaka bättre.

”Jag har burit många skadade”

Förra natten var hemsk. Vi hamnade på ett kackerlacks hotell väldigt sent med rum som förmodligen inte har städats de senaste månaderna. Rummet innehöll allt från fukt och insekter till mystiska fläckar och allt där emellan.
Vi lät oss helt enkelt luras av hotellägarens kostym och leende, någonstans kände jag att allt inte stod rätt till efter att jag sett att han hade badrumstofflor på sig. Låt gå för denna gång.

Efter flera besök i Ankawas olika församlingar så har vi förstått att det är svårt att få någon att yttra sig. Det visar också på den rädsla som råder trots den säkerhet som den kurdiska regeringen förser de kristna med. Jag drar på hög växel och tror att de helt enkelt vill behålla den stabilitet som finns här, de har nog med dåliga erfarenheter från bl.a. Bagdad.
Trots att den kaldeérnas katolska ärkebiskop i Irak prisat KRG:s insatser för de kristna flyktingarna från oljestäderna, centrala och södra Irak så vågar hans ämbetsmän inte yttra ett enda ord om saken. Det går så långt så att de nästan inte ens vill prata om de känslor som flyktingarna i församlingen (som ständigt växer pga flyktingvågorna) bär omkring på.
”Håll oss utanför” sa en präst till mig, och jag förstod honom.
Men bara faktumet att gudstjänsten i kyrkan Mar Yusif, som vi idag gjorde ett jobb om, ber om säkerhet och Guds närvaro sa oss mer än de kunde ana. En präst vågade bara säga att kristna i denna region levde under hög standard, ett svar som inte är så tillfredställande.

Det märks att journalister i väst inte besöker flyktingarna och kyrkorna här så som man blir utittad, medierna måste verkligen bättra på sin närvaro här istället för att översätta och tugga om material.

Senare på kvällen så porträtterade vi en man som var modig nog att berätta om det han sett i födelseorten Bagdad innan han flydde till norra Irak, här i Kurdistan.
Han hade sett fyra kyrkor sprängas (åtminstonne som han kunde minnas) och flera gånger burit allvarligt skadade människor, två av dessa var barn sa han och log. Jag förstod efter ett tag att han kände sig heroisk och inte kaxig som jag till en början uppfattade honom.
-Vilka röstar du på nu i Irakvalet? Frågade jag.
-Kak Massoud (dvs Kurdistanlistan)! Jag har varit en av hans soldater. Listi Gorran (den kurdiska oppositionen) är också bra. Det är vilket som, oavsett vilka som segrar så kommer de att fortsätta behandla oss värdigt och det är det viktigaste, svarade mannen som hastigast i det Kaldeéisk Kristna Cafet han arbetade på där ”muslimer i närområdet är välkomna”.

För övrigt så märks den senaste tidens självmordsattacker , milen ut mot södra Irak, inte av i denna fristaden i Kurdistan. Imorgon går jag på hårdare i mina frågor för att se hur den kurdiska regeringen brister i flyktingmottagandet.

Fotografen Christoffer har tagit magiska bilder på människor och platser som vi ska ta en titt på snart. Om en publicist läser detta så gör hon/han rätt i att kontakta Christoffer för att trycka en fotobok av hans material.

Nu förbereder vi oss för ett möte med svenska assyrier som flyttat hit och den gudstjänsten nu på söndag. Imorgon så har vi schemalagt en pubrunda i den kristna orten här i Hewler (Arbil) med några vänner från Amerika och Dubai.

Eftersom min WordPress applikation i mobilen inte gör det möjligt för mig att svara i kommentarsfältet så hör jag det här. Angående infrastrukturen som ”Hemlig” och Nima skrivit om:
Trots de stora byggnaderna, stiliga butikerna och den välbärgade fasaden så vilar en stor brist på kompetens här i mycket. Det måste bli bättre.

En kaldeéisk Shlama till er alla.

Loggbok från Kurdistan/Irak

Trots att jag och min fotograf planerat att porträttera de kristna flyktingarna från Irak till irakiska Kurdistan sedan ca två veckor så lyckades vi avtala med två tidningar och ordna upp resan på två dagar.

Innan jag tog planet från Stockholm så skickade min käre far ett mail där han påminde mig att klä mig anständigt, han vet att jag trivs bäst i hoodies och sneakers. Påminnelsen fick mig att packa ner ett par parfymer som de i Österrike slängde i soptunnan.

I Mellanöstern tas man som journalist inte på allvar om man inte klär sig och uppför sig formellt.
I Sverige så skulle jag ha varit mer lättsam men här gäller det att vinna förtroende genom att vara så allvarlig som möjligt. Klimatet för journalister här nere är absolut inte likt det vi har i Sverige. Men man tar seden dit man kommer!

Vi har fortfarande svårt att få tag på alla våra kontaktpersoner här men det löser sig. Jag hoppades på att få sova i någon assyrisk kyrka men vi hamnade istället på ett billigt hotell i centrala Hewler bredvid den gamla borgen.

Den assyriska församlingen är speciell, i positiv mening. I samma stund som personalen, anhängarna eller assyrier i allmänhet får veta att man är här som journalist så blir man väldigt uppskattad och omtyckt.
Det märks att deras flykt och förföljelse från oljestäderna, centrala Irak och södra Irak sällan uppmärksammas.
Jag blir lycklig när jag ser att detta förföljda folket fritt får utöva sin religion och att de kan vara stolta över sin kultur här i den kurdiska regionen.
I synnerhet så bör svensk media exponera detta eftersom en sådan stor andel svensk assyrer och syrianer direkt berörs av detta.

Vi hann precis fram till Mar Eli kyrkan i Ankawa där portvakten lät oss komma in på gården. Jag är så trött på alla ”tillstånd” (som egentligen innebär referensperson). Utanför porten stod en man som var väldigt hjälpsam, när han fick höra att vi var journalister så sa han:
-Jag är artist (dengbej)! Är du turk?
Jag svarar honom:
-Amo, jag är kurdisk armenisk från andra sidan gränsen.
Han svarar:
-Ser caven min! Åk hem till Sverige och skriv att du träffade en kommunistisk katolsk kaldeé, jag är ”apoci”.
Spontant tyckte jag att han var en klippa men ville inte skriva med honom i våra artiklar så han får sitt utrymme i bloggen istället

En förbipasserande hörde detta och han tittade på mig och sa på arabiska:
-Mosul! Jag är från Mosul. Många från min gamla stad har jag träffat här.

Man pratar med så många här och det gör ont inuti mig när jag träffar alla som fått lämna sina hem samtidigt som det ger ett leende på läpparna när man ser hur hög standard de lever i nu och hur de organiserat sig med alla möjliga daghem, skolor och kyrkor.

Jag och min fotograf jobbar för full rulle för att hinna med ett reportage, tipsa mig i kommentarsfältet vad du skulle vilja läsa om från irakiska Kurdistan!

Ps. Om min chef på SR ser detta, jag ber om ursäkt men jag missar första arbetsdagen pga den konstiga flygtrafiken nu under valet! Ds.

Jobbar i Kurdistan/Irak

Jag och min kollega och fotograf Christoffer Hjalmarsson åker på journalistuppdrag nu inför det kommande valet i mars i Kurdistan/Irak om ungefär 24 timmar.

Vi har ett pressat schema som vi slaviskt måste följa så räkna inte med att jag hinner uppdatera bloggen men jag ska försöka att ladda upp några filmklipp därifrån.
Tills dess får ni njuta av den sjätte säsongen av Lost som börjar idag!

Uppdatering/Note To Self: Klaga inte på priserna nästa gång du tar in på hotell i Sverige, tänk på hur extremt dyra hotellen där nere är så lugnar du nog ner dig igen.

Shirin avrättas snart

(Bild: Shirin)

Shirin Alam Hooli, 28, är en kurdisk kvinna som dömts till döden i Iran för hennes påstådda stöd till oppositions gruppen PJAK.
Shirin dömdes för ”Moharebeh” (”strid mot Gud”, brott som begås mot staten). Sedan hon arresterades under våren 2008 så har hon regelbundet och vid upprepade tillfällen utsatts för tortyr och förnedrande behandling.

Det finns anledning till att jag betonar att Shirin är en kvinna, denna byggd på den överhängande risken om att bli våldtagen eller sexuellt utnyttjad av myndighetspersoner, fängelsevåldtäkter är nämligen väldigt vanligt i Iran och de kvinnliga fångarna i Iran är en extra utsatt grupp.

Shirin hade ingen juridisk rådgivning under sina förhör period och bevisen har man inte heller tagit fram.

Här publicerar jag ett brev som Shirin Alam Hooli skrev för tre dagar sedan från det ökända Evinfängelset i Teheran:

I was arrested in April 2008 in Tehran. The arrest was made by uniformed and plain clothed members of Sepah who started beating me as soon as we arrived at their headquarters without even asking one question. In total I spent twenty five days at Sepah. I was on hunger strike for twenty two of those days during which time I endured all forms of physical and psychological torture. My interrogators were men and I was tied to the bed with handcuffs. They would hit and kick my face and head, my body and the soles of my feet and use electric batons and cables in their beatings. At the time I didn’t even speak or understand Farsi properly. When their questions were left unanswered they would hit me until I pass out. They would stop as soon as they would hear the call for prayers and would give me time until their return for as they said to come to my senses only to start their beatings as soon as they returned – again beatings, passing out, iced water …

When they realised I was insistent on my hunger strike, they tried to break it by inserting tubes through my nose to my stomach and intravenous feeding; they tried to break my [hunger] strike by force. I would resist and pull out the tubes which resulted in bleeding and a great deal of pain and now after two years I’m still suffering the consequences and am in pain.

One day while interrogating me they kicked me so hard in the stomach that it resulted in immediate haemorrhaging. Another day, one of the interrogators came to me – the only one whose face I saw, I was blindfolded all other times – and asked irrelevant questions. When he heard no reply he slapped me and took out his pistol from his belt and put it to my head, “You will answer the questions I ask of you. I already know you are a member of PJAK, that you are a terrorist. See girl, talking or not talking makes no difference. We’re happy to have a member of PJAK in our captivity”.

On one of the occasions that the doctor was brought to see to my injuries I was only half conscious because of all the beatings. The doctor asked my interrogator to transfer me to the hospital. The interrogator asked, “why should she be treated in hospital, can’t she be treated here?” The doctor said, “I don’t mean for treatment. In hospital I will do something for you to make her sing like a canary.” The next day they took me to hospital in handcuffs and blindfold. The doctor put me on a bed and injected me. I lost my will and answered everything they asked in the manner they wanted and they filmed the whole thing. When I came to I asked them where I was and realised I was still on a hospital bed and then they transferred me back to my cell.

But it was as if this was not enough for my interrogators and they wanted me to suffer more. They kept me standing up on my injured feet until they would swell completely and then they would give me ice. From night till morning I would hear screams, moans, people crying out loud and these voices upset me and me nervous. Later, I realised these were recordings played to make me suffer. Or for hours on end cold water would be dripped slowly on my head and they would return me to the cell at night.

One day I was sitting blindfold and was being interrogated. The interrogator put out his cigarette on my hand; or one day he pressed and stood on my toes for so long that my nails turned black and fell off; or they would make me stand all day in the interrogation room without asking me any questions while they filled in crossword puzzles. In short they did everything possible.

When they returned me from hospital they decided I should be transferred to 209. But because of my physical condition and that I couldn’t even walk 209 refused to accept me. They kept me for a whole day in that condition by the door of 209 until I was transferred to the clinic.

What else? I couldn’t tell night from day anymore. I don’t know how many days I was kept at Evin Clinic until my wounds were a little improved and was transferred to 209 and interrogations started. The interrogators at 209 had their own methods and techniques – what they called hot and cold policy. First of all, the brutal interrogator would come in. He would intimidate me threaten and torture me. he would tell me that he cared for no law and that he would do what he wanted with me and … then the kind interrogator would come in and ask him to stop treating me in this way. He would offer me a cigarette and then the questions would be repeated and the futile cycle would start all over again.

While I was at 209 especially at the beginning when I was interrogated, when I wasn’t well or had a nose bleed they would inject me with a pain killer and keep me in the cell. I would sleep the whole day. They wouldn’t take me out of the cell or take me to the clinic…

Shirin Alam Hoolo
Nesvan Wing, Evin
28/10/88 (18 January 2010)

Grov miss, Aftonbladet

Irak självsanerar sig från sitt förflutna

(Bild: Kampanjer mot f d Baathister i Najaf, södra Irak)

I måndags bad den irakiska regeringen att förbjuda allt som förhärligade Baathpartiet, inte bara för att partiet är förbjudet utan för att motarbeta kandidater inför valet i mars som fortfarande har ett tvivelaktigt förflutet, redan nu så har man förbjudit ett runt 500. Shiiterna som påstår att de drabbas av bannlysningen är rasande och anklagar kommittén som förbjudit kandidaterna för att kuppa mot shiiterna och för att marginalisera deras samhälle. Detta för att det är fler shiiter än sunniter som förbjudits.

Regeringen uppmanade lagstiftare även att förbjuda allt som kan förknippas med partiet, inklusive den panarabiska karta som var Saddams partisymbol.

Samtidigt uppmuntrade en kommitté att alla statyer och väggmålningar från Saddams tid skulle ersättas och att säkerhetsstyrkorna ska få i uppdrag att jaga ner de som på något sätt propagerar för de vara på jakt efter uttalanden rättfärdiga eller främja Saddams Baath-parti och för samtal till sekterism eller anti-shiitiska extremism.

I den shiamuslimska staden Basra i sydöstra Irak så arrangerades för några dagar sedan en anti-Baath demonstration inför valet där tusentals demonstranter samlats utanför den nya parlamentariska byggnaden för att protestera mot de f d Baath partimedlemmarna. Demonstrationen understöddes även av guvernören i Basra som syntes till i demonstrationerna.

En människa tystas med ett skott, ett folk tystas med att förbjuda deras språk

Spärra öronen till Kani Xulam när han säger ett par sanningens ord i Washington.

Khatami: Israel stjäl organ i Haiti

(Bild: Ayatollah Ahmad Khatami på den iranska Tv-stationen Kanal 1 den 22 januari 2010)

I debatten om den s.k. ”israeliska organstölden” så har man dragit på högsta växel i sin argumentation som bygger på ett väldigt luftigt faktastoff. Aftonbladet artikeln med sin osmakliga koppling till organskandalen i New Jersey, som inte utfördes av den israeliska militären utan av en judisk rabbin i New Jersey (hur kopplas de samman?), kunde ha varit ett scoop om det funnits belägg till det som faktiskt sades.

För några dagar sedan så piskade Ayatollan Khatami på med samma argument:

Det har förekommit nyhetsinslag, att den sionistiska regimen, under katastrofen i Haiti, och under täck manteln av att ge stöd till de människor i Haiti, stjäl organ av dessa stackars människor.

Den 20:e januarie, två dagar innan Khatamis uttalande, så rapporterade den Hizbollah grundade Tv-stationen Al-Manar TV i Libanon, med hänvisning till ett klipp på YouTube uppladdat av en amerikansk privatperson, att Israel stjäl organ i Haiti:

Videon presenterar något att tänka på medan de utnyttjar den fruktansvärda tragedi som har drabbat Haiti där den israeliska ockupationen soldater bedriver handel med organ.

Flera Mellanöstern sidor har byggt nyheter på ETT Youtube klipp som laddats upp av en ”T.West” där han anklagar Israel för att stjäla organ i Haiti.
Tillbaka till det jag i början talade om att dra på för höga växlar, som ni ser så lyser det här viktiga faktastoffet med sin frånvaro men däremot så finns det en hel hög med argument… men byggt på vad?!

Assimilering

Slarvigt översatt:

Mannen i talarstolen:
-Vi har under 90 år gjort turkar av lazerna, tjerkesserna, armenierna, kurderna och assyrierna. Stora turkiska hjältar har vi gjort av de.
Åhöraren:
-Ja. De blev nobla och stora. Men inte en människa blev det av de.

Satirikern Mamoste Nûjen som publicerar karikatyrer på kurdiska har tagit fram en rolig nidbild om assimilering värd att sprida.

Tillbaka till tidningsformatet

(Video: Apples högsta höns presenterar iPaden)

Jag har fallit pladask för Apple iPad, äntligen en produkt som gör allt på nätet lite mer läsvänligt.

Till en början när jag grävde på nätet som 12-åring när internet blev hett så fick jag huvudvärk av all överinformation men jag anpassade mig så småningom med tiden. De flesta flitiga infoberoende nätanvändare överanvänder scrollfunktionen och har lärt sig att stanna upp vid de nyckelord som fångar intresset.

Kanske iPaden, som man håller som en tidning, kan påminna oss om att vi kanske bara borde ta det lilla lugna och läsa allt ordentlig?. Eller åtminstone jag. Men som vanligt så är hypen större än produkten. Är det inte bara en dator utan ett fysiskt tangentbort? Jo då så är det, men precis som vanligt så är alla Apple produkter vänner till vinden.
Skatteverket skulle nog inte gilla mig om jag drog av den här på företaget. Kanske är det värt ett försök?

Kristna och muslimer för stabilitet i Mosul

(Bild: Irakisk tv från presskonferensen)

Mosuls religiösa ledare i ledning av guvernören i Nineve gick igår ut med ett gemensamt uttalande som undertecknats av alla parterna för att betona en enighet och en fredlig samexistens bland medborgarna i staden. Budskapet blir även till predikan i moskén på fredag och till kyrkan på söndag. Det här behövs för att lugna människorna i området, speciellt efter att våldet mot de kristna trappats upp i området och nu innan det irakiska valet i mars som traditionellt brukar vara våldsamma.

Det finns inte heller någon som helst uppförandekod inför parlamentsvalet den 7:e mars så det finns anledning till att oroa sig.

Säkerhetssituationen i Iraks tredje största stad, Mosul, har inte förbättrats och har varit svår att stabilisera.