« Kritiken kring Karlsson (film klipp)
Civilkurage och okristliga kristna »
Åtgärder
Information
- Datum : september 4, 2008
- Etiketter är, folkpartiet, främre asien, generalkonsul, gulan avci, icke, ingmar, istanbul, karlsson, kurdfrågan, kurdistan, landet, mellanlöstern, som, Turkiet, ud, utrikesdepartementet
- Kategorier : Personligt
Kommentera
pojk! du fick mig o blogga, hänvisade till din blogg nu ifall jag har några arga läsare:)
Ingmar Karlssons fördomar och metoder uppmärksammas i Axess:
http://www.axess.se/web/discussion.nsf/0/099FA6C5173C9420C12574BD00386E7F
Så här resumerar Per Ahlmark Karlssons metoder i Ahlmarks bok Vänstern och Tyranniet:
(citat)
17. Karlssons analyser
Som andra utrikesdepartement har också svenska UD haft sina fanatiska
Israelfiender. Gunnar Hägglöf, Sverker Åström, Carl Lidbom,
Pierre Schori och Torsten Kälvemark är namn ur skilda generationer.
Men den mest envetne förbannaren av den judiska staten har fått
sin centrala position under regeringen Bildt. Ambassadör Ingmar
Karlsson har blivit chef för UD:s ”idé- och analysgrupp”. Låt oss se
hur han analyserat Israel.
Hans böcker Gud med oss (1984) och De obotfärdigas förhinder (1987)
är fulla av vantolkningar och angrepp på Israel, som kallas för en ny
”korsfararstat”. Både sionister och korsfarare har ”byggt på koloni-
sering och erövring”. Landet vilar på ”en krigaretik”. Karlsson hånar
glädjen i väst efter räddningsaktionen i Entebbe 1976 och bombningen
av Iraks atomreaktor 1981.
Karlsson anser att sionismen har ett intresse av fortsatt eller ökad
antisemitism. Hans teknik här (och i några andra fall) är att 1) kasta
fram ett uttalande av en känd jude, 2) omtolka tanken och 3) rikta
den som en anklagelse mot Israel. Det är sant att Herzl vid sekelskiftet
noterade att antisemitismen gjorde fler judar till sionister. Karlsson
förvränger iakttagelsen och utslungar den 80–90 år senare, efter
att sex miljoner judar dödats i Förintelsen, mot staten Israel: sionismen
kan ”sägas ha ett egenintresse i antisemitiska strömningar”!
Som nästan alla antijudiska agitatorer förvränger han dessutom
innebörden i ordet ”antisemitism” och talar om ”antisemitism mot
araber”. Karlsson påstår att massakern i Deir Yassin 1948 kan ”sägas
ha följt de gammaltestamentliga påbuden”.
Ambassadör Karlsson angriper tanken att rätten att existera skulle
vara ett relevant ”kriterium” för Israels internationella relationer.
Han låtsas att israeliskt jordbruk nedanför Golanhöjderna var upptakten
till sexdagarskriget 1967.
Till slut påstår han att Israel hyser rädsla för fred, eftersom ”fred
skulle få negativa effekter på det israeliska samhället”, etc. Vi såg på
hösten 1993 glädjen hos en överväldigande majoritet av israeler över
principavtalet mellan Israel och PLO och den öppning till fred som
överenskommelsen innebär.
Karlssons artiklar om Mellanöstern är ofta maniska. Nästan allt
som kan tolkas negativt om Israel blir åberopat; nästan allt som kan
förklara eller försvara landets handlande förtigs eller bagatelliseras.
Karlsson drar fram vad skräp som helst om det kan smutsa bilden av
den judiska staten.
Han har t ex hänvisat till Lennie Brenners bok The Iron Wall (1984).
Brenner är en antisionistisk trotskist, som påstår att sionisterna samarbetade
med nazisterna på ett sätt som ger dem ett delansvar för
Förintelsen. En seriös forskare som professor Gill Seidel beskriver
honom som vänsterantisemit. Brenners böcker har rekommenderats
av The Institute for Historical Review, som är centrum för dem som
förnekar Förintelsen. Naturligtvis passar det Karlsson att dra fram
just Brenner som auktoritet på sionisters elände.
På omvänt sätt har han ofta framträtt som apologet för Assadregimen
i Syrien, där han var stationerad i flera år. Karlsson har skönmålat
skräckväldet där, vars förtryck och tortyrmetoder bl a sammanfattas
i boken Syria Unmasked (Middle East Watch, 1991). Under
80-talet försvarade Karlsson energiskt Syriens behandling av landets
judar, vilka hölls instängda i landet, som en sorts gisslan.
Ännu 1993 påstod Karlsson att judarna i Syrien hade ”självstyre”
som verkar ”konfliktdämpande”. I motsats till den syriska toleransen
präglas däremot Sydafrika, serbernas politik i Kosovo och Israel (!)
av ”dominans eller tvångsmässig segregering” (Aftonbladet/Kultur
mars 1993).
Liksom i fallet Guillou ser vi här en person, för vilken frågan om
demokrati/diktatur i Mellersta Östern inte är viktig. Trots terrorn i
Syrien hyser Karlsson sympati för regimen där; trots demokratin i
Israel känner han ständig avsky för landet. Vi bör minnas det när
denne ambassadör sänder ut sin nästa ”analys”.2
2 I ett replikskifte på hösten 1993 (i Svensk Tidskrift nr 3, 4 och 5 1993) blev Ingmar
Karlsson vildsint när några av hans uttalanden hade citerats. Ahmed Rami och jag
(Ahlmark) är ”två sidor av samma mynt”, skrev Karlsson. Rami är min ”like”. Vi är
båda ”en skam för svensk debatt”.
Nazisten, fälld i svenska domstolar för hets mot folkgrupp, och antinazisten är
alltså i moralisk mening jämställda. Så talar ordföranden i UD:s idé- och analysgrupp.
(slut citat)
Radioprogrammet Medierna (P1) uppmärksammar Ingmar Karlsson-debatten (start 14 min in).
Vilket petimäterinslag måste jag säga. Det finns mycket att säga mot dumheterna i boken och man kan, om man är lagd åt det hållet, börja peka på vilken mailserver han använde när han skickade ut sina mail eller om han hade ätit en turkisk lunch och bar en turkisk kostym när han skrev den. Frågan är om man inte devalverar sin egen seriositet bortom kännedom, för ingen kan vid sina sinnens fulla bruk på allvar mena att servervalet är en relevant faktor. Är det så debatten ska tas, genom infantilt detaljfiske?