Av någon anledning så blir nätterna kallare och dagarna varma, det finns ingen balans.
Förutom att jag besökt en familj från Duhok i området Castle så är det mest nämnvärda att jag träffade ett barn från Silemani som bor nära mig i Jerusalem.
Efter min raketfrukost (svart kaffe all the way) så följde jag med min vän Michelle, som arbetat med det kurdiska samhället här och som pratar bra kurdiska, till den unge Ahmed som på måndag ska hjärtopereras.
Det som skrämmer mig är att det inte är säkert att han kanske inte lever på tisdag morgon.
Michelle är en messiansk judinna som gjorde aliya efter att hon kände sig kallad. Michelle berättade att hon är här för att hjälpa en pojke från Kurdistan som heter Ahmed.
Det är svårt att beskriva hur det är att ha ett barn i sitt knä vars livsöde än inte är klart. Jag är i kontakt med barnet och mamman och kommer att få veta om han lever eller dör innan jag åker tillbaka till Stockholm.
Bild 1: Ahmeds mamma lagade vinbladsdolmar.
Bild 2: En katt bakom mig som tittade ner på mig när jag bloggade.
Pingback: Sträck ut benen, min vän. Vila i frid. « Gurgîn